570

Jag blir alltid lika förvånad över hur mycket jag kan sova. Nu har jag suttit och bläddrat lite bland mina blogginlägg från förr vilket fick mig att lägga märke till att jag verkligen dämpat den där poetiska sidan av mig själv. Det kanske är lika bra det. Vissa inlägg kändes bara pinsamma att läsa. En annan sak är att jag verkligen känner hur mycket jag utvecklats. Hur mycket jag lärt mig om mig själv. Det känns skönt att inte vara konstant förvirrad. Det känns skönt att vara på väg i en riktning som känns riktigt bra, att veta någorlunda vart jag är på väg. Nu har jag haft feber i två dagar, det har gått upp och ner. Idag följde jag med Kristofer ut på promenad med Emilias sötvovve. Det var skönt att få lite frisk luft och bara att se Mysak är uppiggande. Han är så otroligt söt. Även om han inte vill sitta still när jag vill ta kort på honom. När jag kom hem igen somnade jag direkt efter att jag fått i mig lite mat. Nu sitter jag och äter osthjärtan, bloggar och lyssnar på E när han spelar Fifa13. Snart somnar jag nog igen. Det känns som att jag sover hela tiden.

Mysak.

Min fina frostiga kille.

Hjärtan från mitt hjärta.

J.