J.

Hur ska man börja när men egentligen inte har något vettigt att säga utan bara massa känslor, vimmel av bokstäver som virvlar omkring i ett totalt kaos utan att kunna bilda några ordentliga ord?
Vad är det egentligen som händer? vad är det som styr livet? vem betsämmer vad som ska hända? Finns det som kallas ödet eller är mitt liv faktiskt upp till mig? Varför gör jag då som jag gör och inte som jag borde? Vem väljer vad som är rätt och fel? Vem kan klandra när allt är uppochner... Finns det ett rätt sätt att leva eller gör alla fel?
Om jag mår bra av något men jag är medveten om att det jag gör sårar, är det då rätt eller fel?
Skuld. känslor. ångest. panik. känns det bekant?
Jag känner inte längre något. Minns inte, kan inte.
Det är en sådan avsaknad av allt så till och med herr ångest håller sig borta. var är jag påväg? Mitt liv känns ganska tomt. Som om jag är mitt i, som om det är här man fastnar. Jag vill inte fastna. Jag vill inte bara ha ett tomt liv där varje ny dag är en kopia av den föregående. Är det vad vi kallar vardag så vill jag inte ha någon vardag. Jag vill ha spontanitet och känslor inte bara inövade mönster att följa dag efter dag tills jag dör. Jag vill ha något mer!
Jag vill vakna varje morgon och känna kärlek, känna en längtan efter att leva och upptäcka vad den nya dagen har att erbjuda. Jag skulle vilja ge något till världen. Göra något som betyder något för någon. Synd bara att jag är så fast i mitt känslolösa tillstånd att jag inte har glöd nog att kämpa för något. Inte utan att tillslut ge upp för att sätta mig in i mitt vanliga mönster igen.
Alla dom som är något mer. Hur har dom gjort? Det måste vara personer som verkligen brinner för något. Vad skulle jag göra? jag har inget som gör mig speciell. Är bara medelbra på det mesta och det jag inte är medel på är jag dålig på. Vad gör en sådan som jag? Det är vi som är dömda till svennelivet utan spänning och spontanitet. Grattis Jessica. Var hade du nu tänkt ta vägen?
Stanna på posten för resten av livet kanske? suck. Jag vet inte. Kan jag åtminstonde inte känna en känsla av behörighet och plikt. Nej, inte ens det.