J.

Det är som i filmer där man sitter och tänker att fy fan vad dumma i huvudet dom är som bara inte säger sanningen!
Frustrationen är nästan densamma i verkligheten trots att slutet här inte redan är avgjort och förutbestämt. Inte vad jag tror iallafall för allt styrs väl av våra val?
Inte för att det inte hade vart skönt att ha ett öde, tro att allt är förutbestämt och händer av en anledning men jag köper det inte. Om det var så kan man lika gärna strunta i allt och lägga sig ner för det är ju redan bestämt vad som ska hända med mig, vad spelar mina handlingar då för roll?
Svårt att tro att man skulle komma undan med något sånt men vem vet? Someone might pull it off.
Jag borde äta frukost. Min mage kurrar och jag fattar egentligen inte alls varför jag är vaken.

Varför blev allt så krångligt när det borde vara lätt... Som vanligt.

Jag har inte gråtit på länge. Inte på riktigt. Imorse släppte det och mina tårar rann. Rann ner för mina kinder och gjorde kudden obehagligt fuktig, ändå orkade eller ville jag inte gå ur sängen för att hämta något att torka bort dom med. Ansiktet känns torrt nu efteråt och ögonen svider. Inte längre vana vid tårarna. Även denna gången som så många andra är du anledningen till att dom började rinna. Inte för att du sårade mig denna gången lika mycket som för att du skrämde skiten ur mig. Att sedan ljuga om det och skylla på någon annan är väl så typiskt dig det kan bli. Men jag då? Kan jag ljuga? Vill jag ljuga? Ens för din skull, jag som ska vara din vän även om du vill framstå som död för mig. Hur många gånger ska jag gå på skitsnacket? Är jag lika dum i huvudet som dom i filmerna om jag faktiskt skulle göra som du vill? Jag tror på att göra det som känns rätt. Undrar bara vad det är...