Tankar, Livet och Resten

Så vet ni om ni skulle undra.

har du någonsin känt känslan av att inte vilja finnas mer? inte orka leva vidare? Då varje andetag är för tungt för att vara värt mödan att ta?
- Det har jag.
Därför kan jag säga att det är en känsla ingen, absolut INGEN , förtjänar att känna.
Jag kunde gjort annorlunda, det gör mig nästan rädd att tänka tillbaka. Jag trodde aldrig att det skulle gå så långt. Inte för mig. Men alla tankar, dom som aldrig lämnade mitt huvud, dom jag inte kunde med att berätta för någon. Dom var för tunga. Allt för tunga för någon att bära. Så det gick ut över dig. När du inte kunde förstå min frustration blev den bara värre, du försökte men allt var fel för jag visste inte vad jag ville. Du ville göra mig glad igen. Jag blev arg på mig för att jag inte kunde, jag ville men det gick inte och jag förstod inte varför. Jag antar att du tröttnade, precis som jag gjorde. Vi slutade kämpa, Jag för mig och du för - mig.
Du levde, jag dog.
Det gick inte mer. Jag behövde förändring. Det fanns inget vi längre. Du och jag levde i det förflutna, i en vacker dröm om "den rätte" och "äkta kärlek" - Som om det skulle finnas...
Min förändring blev att ta bort dig. Du som gjorde allt för mig. Du som ägde mitt hjärta. Du som hade mitt liv i dina händer men inte förstod. Det gjorde ont, precis som det brukar. Men jag fick mitt liv tillbaka. Det var som om du tog med dig en del av tyngden för det blev lättare att andas igen. Kanske var det ett misstag att redera dig ur mitt liv? Vi hade kunnat fortsätta leva i vår dröm, det hade säkert blivit bra igen. Tillslut.
Men misstag måste man göra för att leva <3