J.

Det känns helt effing hopplöst. så många radikala tankar, så mycket känslor och ändå kan jag inte få mig själv att genomföra någonting. jag har fastnat igen. jag kommer ingenvart och ändå är all tid borta. vart tog sommaren vägen? jag undrar när det vänder igen. jag undrar varför jag ska vara som en bergochdalbana. jag undrar varför jag inte bara lyssnar på mig själv. förhoppningsvis kommer jag någonvart med mig själv under den här terminen. förhoppningsvis så växer jag, lär mig och kommer underfund med saker jag hittills inte hittat någon lösning på. förhoppningsvis. allt det där med att inte ha för höga förhoppningar finns också i bakhuvudet. utan förhoppningarna är det självklart svårare att misslyckas och att se det dåliga. med dom finns också risken att dom kommer krossas och det gör ont. är det värt att satsa? förhoppningar är bra tror jag. bara det inte krossar mig om det nu skulle bli på något annat sätt. det tror jag iofs inte. så som jag är, så som jag alltid flyter med så blir det nog inte så farligt om det trots allt inte blir som jag tänkt mig. oj vilken text det här blev. vet inte ens om den är läsbar och jag kommer inte ens försöka läsa igenom den för att reda ut den. den blir helt enkelt publicerad som den är. som tankar. blä.