J.

Jag tittar tillbaka i tiden, på dagarna jag antagligen kommer se som de värsta i mitt liv även om 40 år och inser att jag gjorde helt rätt.
den 27 januari lägger han upp en bild om att han numera har en anledning att gå till skolan och att anledningen är hon. Jag visste dock inte detta då. Hur blind måste jag ha varit för att inte se det? Jag fattade dock mitt beslut innan jag visste något. -Jag kunde inte älska utan en hel själ.- Men ändå gör hjärtat så fucking jävla ont när det kommer fram. Alla ord som inte borde yttrats, allt som blev sagt utan grund eller mening. Bortslösade bokstäver i bortslösade ord. Men att orden ändå skar i mig, dom som inte borde väga något för dom var utan sanning låg över mig som klippblock, omöjliga att rubba. För alla utom för dig. Jag hade kunnat blåsa bort dom som fjädrar om jag bara kunnat bortse från hur jag faktiskt kände. Sanningen fanns inom mig och jag såg den även om dina ord gjorde den lite suddigare. Jag visste att det inte fanns någon sanning bakom orden du uttalade. Ändå fick dom den effekt du väntat dig. Jag vet mycket väl hur det känns när man inte orkar mer och desperat letar efter anledningar till att fly. Du flydde. Jag föll. Men jag föll för att resa mig upp. Kan du svara på en fråga?

Hur gör man för att sluta fly när man är jagad av sig själv?