Jag?

Jag står i badrummet och stirrar in i spegeln.
Jag ser förbi personen där på andra sidan, allt är bara suddigt. Jag försöker se henne. Se mig själv. Om jag verkligen koncentrerar mig på bilden, inte på bilden jag borde se framför mig utan på min bild av mig. Bilden av hur jag ska vara, borde vara. Den som sitter fastetsad någonstans i min hjärna. Den som ständigt finns där för att tala om att jag... inte är på riktigt.
Då kommer konturerna försiktigt fram och min spegelbild blir en aning klarare. Men inget mer än konturerna ser ja. Dom är där framför mig som kanter, som ett skal utan innehåll. Men jag blir ändå stolt över mig själv. Över att ha lyckats få fram konturer ur bilden som tidigare bara varit suddig. Det betyder att jag är påväg att bli den jag borde.