And now i sit here, i'm all alone.Ni vet den där känslan man kan få efter att ha varit omgiven av mängder med människor konstant väldigt länge och sedan plötsligt bli lämnad ensam. När det känns ödsligt inombords och lite obehagligt även fast man är hemma och vet att ingenting skulle hända och att det bara är just den där känslan som ligger över en och lurar. Precis som en välkommen gammal vän kom den känslan över mig idag, den knackade inte på utan steg bara in och gjorde sig bekväm i mitt inre som om den alltid bott där och bara varit borta på semester.
Jag vet inte var jag ska börja skriva egentligen... Jag är ensam igen. För första gången på väldigt väldigt lång tid och det känns konstigt. Att ligga här i mitt rum, hemma hos mig utan varken pappa, Hampus eller Alli som låter från andra sidan av min dörr. Bara helt själv i ett tyst hus. Det är väl då man börjar tänka igen, iallafall jag. Fundera över allt, och saker som varit som bortblåsta har tillslut hittat tillbaka in i huvudet och ställt sig som i en kö för att tänkas över noggrant igen. Kanske en sista gång innan dom gräver ner sig långt bak i hjärnan för att sakta glömmas bort eller möjligtvis överaska med att hoppa fram igen om trettio år när just den tanken, det problemet, den saken inte längre betyder något och man kan se tillbaka på den eller det och förhoppningsvis skratta åt hur naiv och ung man en gång var som gjorde en så stor grej över en så liten sak. Men lever vi inte för att lära så säg?
Just nu orkar jag inte lära. Rättare sagt; jag orkar inte plugga... Helst av allt skulle jag vilja plugga. Bara ta ett år eller nått och jobba ihop lite pengar så att jag ändå kan känna att jag´slipper låna pengar sedan för att kunna bo eller vad jag nu skulle behöva göra för att få en ordentlig utbildning. Pengar är helt enkelt alltid bra att ha. Så vad ska jag göra då? Vad ska jag jobba med? Är det ens möjligt att få ett jobb med mina erfarenheter? Det känns inte som om jag har världens bästa förutsättningar alltså men jag måste ju se positivt på det! Jag är medveten om att mina chanser suger och just därför känns det också ganska fånigt att svara ärligt på vad det är jag hoppas och tror på. Jag får nästan alltid samma reaktion, jag börjar med att berätta att jag vill ha ett jobb. Då får jag oftast en blick som säger typ ah, god luck och ett "hm okej..." jag svarar med att jag vet att chanserna inte är så stora för att jag skulle få ett osv. mest då för att dom ska vara medvetna om att jag faktiskt vet hur läget är ute i världen just nu och att jag inte går omkring och dagdrömmer (inte bara iallafall) svaret jag får tillbaka då är "men så kan du ju inte gå omkring och tänka! då är det ju klart att du inte får något jobb" så vad jag än säger blir jag antingen en drömmare som inte ser verkligheten eller en sjukt cynisk människa som ser allt så negativt att det nästan inte finns någon mening med att försöka. Jag blir förvirrad.
Jag har i stort sett bestämt mig.
Jag vet bara inte vilken väg jag ska ta.
Det är bra jessica! Om man bara vet vart man skall så spelar inte vägen dit så stor roll... Man kan hitta jättemycket intressant på vägen...även om det inte råkar vara den snabbaste vägen till målet. Gör upp en ungefärlig plan och stanna till ibland och kolla så att du fortfarande är på rätt väg...om du nu inte hittar en annan väg som leder till något helt annat som kanske plötsligt känns intressantare än det som var ditt mål från början.
SvaraRadera