Påväg från tåget såg jag ett stjärnfall, jag hann knappt fundera över vad jag skulle önska innan min hjärna format en mening som inte slutade snurra förän jag uttalade den högt. Det blev min önskan. Du blev min önskan.
Varför finns det så mycket att tänka på?
Varför kan jag inte sluta fundera?
Varför vet jag inte vad det är jag vill?
Varför har jag så många frågor?
Varför kan jag inte få dom svar jag vill ha?
Varför existerar det mellan dig och mig?
Varför känns det svårt att inte veta?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar